Som jag ser det, finns det två typer av flugbindare: Den som binder fiskeflugor med goda bakgrundskunskaper om vad fisken äter och den som binder flugor, punkt.
Den första gruppen är trots allt den största och mängder med flugmönster skapas hela tiden, testas och läggs i flugasken för senare användning, utdelning eller försäljning. Flugorna namnges ofta efter liknande mer kända mönster, eller efter den som gjort dem. Palles röda eller Muddler Variant eller liknande.
Den andra gruppen är oftast nybörjare vid bindstädet och binder med de material de har utan att tänka på färger, former och fisklighet. De skapar också en mängd mönster som testas och kanske befinns vara bra fiskeflugor och läggs i asken för senare användning. Dessa flugor har ofta inga namn utan går ofta under färgbenämning - det är den röda - eller liknande.
Jag tror att de flesta som börjar med flugbindning utan att gå en kurs, startar sin flugbindarbana på det sättet.
Jag har t ex kvar mina första flugor från slutet av 1970-talet som kuriosa och har inte ens provat dem. En del bindare lämnar aldrig detta stadium utan fortsätter att binda flugor som inte liknar något annat och saknar namn. I många fall har de trevligt vid sitt bindande och fiskande i alla fall, så inget ont om detta.
De bindare som utvecklar sina kunskaper, lär sig om vattnets organismer och insekter och tänker som de tror att fisken tänker, kommer så småningom att skapa de optimala flugorna för varje tillfälle vid vattnet de fiskar i. Flugorna blir mer insektslika och några av dem gör så naturliga flugor att de passerar epitetet fiskeflugor och blir flugkonstverk. Inte något fel i det heller, men konstverken är sällan möjliga att fiska effektivt med. Det kan bero på att de inte uppfyller de krav som ställs i form av flyt, sjunk eller rörelse, eller att de helt enkelt är för dyra att fiska med. Och dyra blir de i och med att så mycket arbete läggs in i dem. Jag gissar att det är sällan en flugbindare och flugfiskare sätter en fluga som tagit en dag att göra på en tafs i storlek 4 X. Men, det är klart, jag kan ha fel. Jag skulle i alla fall inte göra det.
De semirealistiska flugorna däremot, med "nästan verkligt" utseende, men med rörelse och annat som gör flugan bra som fiskefluga inbunden. Det är de flugor jag tror på. Ändå fiskar jag mycket med de flugor som bara är "lite" naturliga, som Guldribbat haröra, Europa 12 eller Muddler minnow i olika varianter och så vidare. De kan alla vara lite av varje i fiskens ögon och alltså bra allroundflugor som ofta också sitter på tafsen hos många flugfiskare. Att de fungerar visar också att fisken inte är så rackarns noga med vad de tuggar i sig. Kan det vara mat så är det ju bara att testa och om det inte smakar bra så spottar de bara ut igen. Det är för övrigt ofta det lilla ryck man känner när man nymffiskar och gör mothugg och inte får något. Fisken har just spottat ut flugan som den tagit utan att man märkt det.
Slutsatsen blir alltså, som vanligt, att de bästa flugorna är de som sitter på tafsen och att man ska hålla ögonen på flugan eller tafsen så man verkligen ser när fisken tar flugan. Ingen fluga som är i luften fiskar bra. Gör så lite luftkast som möjligt och håll flugan i vattnet.
Tight lines
LE
Till de minsta flugorna känns den vanliga NanoSilk lite grov, trots att den är platt när den lindas. Det är åtgärdat i och med Ultratråden - 30 denier.
Fantastiskt nog kan man använda den till i princip all flugbindning, också hjorthår om man är lite försiktig. De enda flugor jag inte provat den på är stora gäddflugor.
Geting med foamkropp.
